Så svårt..

Jag tog mig mod. Jag är ingen modig person men jag ville så gärna visa medkänsla. Beslutet har mognat fram de senaste dagarna. Jag bakade frallor och tog med mig ett kort som jag skrev i går. Lovisa följde med och det var jag så glad över. Hon visade en sådan fin respekt för sin vän.

Det svajade när jag gick de få stegen bort från vårt hus till deras. Vad säger man? Jag fick inte fram ett ljud. Bara tårar. Ingen sa något. Vi gick in och satte oss i köket. Mitt emot mig satt en vacker kvinna i min egen ålder tärd av sorg och smärta. Det kändes skönt att sitta där på något vis. Det värkte i hela min kropp. Jag kan inte i min vildaste fantasi veta hur det värkte i denna sköra kvinnas kropp. Syskonen tittade nyfiket på oss och gav mig möjlighet att prata.

Nu när jag kommit hem tänder jag ett ljus. Ett ljus för Elin.♥


Kram Anna