Det där med konditionen är minsann en färskvara. Det går liksom inte att tro att den stannar för evigt när man byggt upp den och känner att inget är omöjligt. Det i den känslan man önskar att man befinner sig hela tiden oavsett hur mycket man underhåller den.
Givetvis stannar den längre hos dem som har supergrundkondition men för en annan så är det ett nödvändigt ont att underhålla!
Jag var nere på gymmet efter nästa två och en halv veckas uppehåll och det kändes vill jag lova. En timma med crosstrainern och sedan unnade jag mig lite fusksol! Kul att träffa sina gymvänner igen!
Väl hemma lagade jag lite middag som bestod av ägg, avocvado samt grapefrukt. Så gott är det. Sedan blev det en timmas skogspromenad med Ceasar.
Min utmaning är slut och jag vet ärligt inte om jag kommer att sakna den. Just att förbjuda, men för min del var det nödvändigt när jag hakade på. Fast han som utmande backade för lääänge sen. Skit samma, det var inte för hans skull jag gjorde det utan mer för min egen. Mitt blodsocker var ju skyhögt och välbefinnandet var inte heller det bästa.
Desto bättre är det nu. Men jag kunde ju inte låta bli att se om det var gott med godis så här lång tid utan. Åt kanske 6-7 stycken och blodsockret stack iväg till 17-18. Och hela kroppen började gå i gång. Och eftersom jag har långtidsverkande insulin går det inte att få ner så fort. Så alltså inget mer godis för mig!
Nästa vecka lovas det värme! Ja, tack säger jag. Kan det bli så mycket bättre med lite värme. Sitta på altanen med kaffe och gott sällskap.
Må så gott!
K Ä R L E K
