Jag ser att jag snart haft 17 000 besökare sedan i juli då jag installerade min räknare. Så fantastiskt roligt. Alla betyder så mycket och jag har svårt att förstå vad jag kan leverera som får Er att hitta tillbaks till bloggen. Ni är så värdefulla ska ni veta. Varenda en av er!
Framtiden med jobbet...En sak vet jag och det är att jag har ett väldigt roligt yrke. Jag skulle vilja jobba som lärare för alltid om jag nu inte öppnar en inredningsbutik tillsammans med någon kollega! Det händer saker varje dag. En del saker är stående och är en del i vardagen, en del saker uppstår och man får fatta snabba beslut som inte alltid är så lätt! Man lär sig verkligen av sina misstag!
Med mig själv då? Jag brukar undvika att berätta saker om mig själv men jag funderar mycket på projektet. Projektet som höll mig sysselsatt hela hösten för den delen. Som jag lovade att aldrig mer prata om och som var avslutat på några sekunder. Ibland är jag sugen på att ändå delge vad det gick ut på. Jo, ja, jag ska delge er det. För hur det än är så är det en del i det vardagliga som ibland förvandlas till en tragedi för människor.
Som många av er vet dras jag med diabetes som jag ibland har under kontroll och stundtals tappar greppet om totalt. Jag svär på mig själv över att jag har sådan dålig pli på mig själv men nu ska jag faktiskt ta tag i det ordentligt och det inte för att det är nyår med töntiga nyårslöften som aldrig hålls utan enbart för mitt eget välbefinnande!
Jag har försökt att hålla vikten men det lyckas ju aldrig något vidare och många vet ju hur det är. En del av er vet jag är diciplinerade träningsmänniskor och jag önskar önskar att jag vore som ni. Men nu ska jag bli en liten del i det i alla fall.
När jag var på diabeteskontroll i våras frågade jag min läkare om hur en magsäcksoperation skulle vara för mig. Han svarade att det finns många sätt att gå ner i vikt på men denna är väl den som ger ett bestående resultat. Jag hade mina funderingar på att gå ner en så där 25 kg i alla fall. Han skickade i väg en remiss och på den vägen är det. Jag har tillbringat många förberedande besök på Sahlgrenska inför operationen och gjort massvis med tester och tagit massor av prover. Jag var minst sagt taggad.
Men så kom den där dagen, 28 oktober. Den där dagen jag satt med min syster i köket och det knackade på dörren.Det hade hunnit bli mörkt ute. Den där dagen då operationen lades åt sidan och den ligger fortfarande där. Samma vecka, dagen innan för att vara exakt hade jag gjort det sista besöket på Sahlgrenska och allt var OK.
Jag öppnade dörren och där stod min fina vän med sin lilla hund och allt blev till kaos och ett enda töcken. Jag hörde min fina vän långt borta och hennes förtvivlade röst och hennes ord klingade i mitt huvud. Tårar, chock och förtvivlan. Av respekt för en annan fin person som min vän berättade om och hennes familj kan jag bara säga att denna kvinna gjorde operationen och det gick inte bra. Vi stod där ute på trappan och bara tittade på varandra. Tankarna var långt borta i en sjukhussal någonstans i västsverige. Där en kamp om livet utspelade sig.
Därmed förblev mitt projekt bara till ett projekt och ingenting annat. Min familj är så viktig för mig och jag vill inte utsätta dem för detta. Min familj är mitt allt och det finns ingen som kan ta det ifrån mig. Jag älskar min familj precis som ni andra älskar era familjer. Det finns så mycket kärlek.
Jag kommer aldrig att fundera på om det var rätt eller fel. Livet är för skört för att jag ska få veta. Med facit i hand kan jag inte ens säga att jag är glad över mitt beslut utan mina tankar är fortfarande hos en fin person någonstans därute som jag hoppas hoppas kommer att göra stora framsteg.
Men istället för operation blir det massor av motion och jag är väl förberedd på att arbetet är mitt eget. Min familj och mina vänner är det stora stödet i det jag kallar framtiden.
Och härmed är projektet totalt avslutat både för mig och för bloggen. Jag vet inte om det är ödet eller inte.
Ta hand om er, krama om era nära och kära. De betyder! Kramar Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar