Att finnas till

Uppe tidigt idag och än är det tyst i huset. Jag har kört Niklas till jobbet och sitter nu och planerar lite inför dagen! Ikväll ska jag ut med några arbetskollegor. Det är alltid roligt.

Veckan har verkligen sprungit iväg både på gott och ont. Jag börjar längta efter att fixa i ordning ute i trädgården. Än är det tidigt men finns det något bättre än när man sätter ut lite blommor utanför dörren. I år lär mina blommor vara i riskzonen eftersom vi gett rådjuren lite mat..de smyger omkring här och då kommer det att bli en munsbit för dem när blommorna ställs ut. Jag kanske får börja liet inne istället..att våra!

Ena dagen har jag hur mycket energi som helst och kan nog hitta på vad allt och lite till för att andra dagen inte hitta någon inspirationskälla över huvud taget. Just nu är det mycket som tar på krafterna och efter allt som hänt är det inte alls konstigt. Jag och Lovisa pratar och pratar om saker som är obegripliga. Vad som kan göras och hur det kan göras. Jag ser och hör på hennes röst att det är så jobbigt. Skolan har varit ett stort stöd i denna stund. Jag som förälder kan bara finnas där, lyssna, trösta och värma. Sorg ser så olika ut. En del gråter hela tiden, andra visar den inte utåt. Jag säger till Lovisa att det är skönt att gråta och att man får gråta när man är ledsen. Det lättar på bördan. Jag vet att det t om är jobbigt för henne att åka vägen till skolan. Det finns många minnen där också.

Ha en bra torsdag. Kram Anna