Jag har lärt känna en fin kvinna på ett outhärdligt sätt. Hon har förlorat en älskad dotter. En sorg som aldrig kommer att suddas ut. Jag finner sån respekt för denna kvinna. Min Lovisa förlorade en älskad klasskamrat.
Jag kan inte beskriva min egen sorg över detta. Det klarar jag inte av. Jag kan fortfarande inte fatta efter nio månader.
Idag var hon här och fikade och det kändes så skönt att vi kunde prata och ha trevligt. Barnen lekte och det var full rulle. Precis som det ska vara. Jag kände inte henne tidigare mer än att jag hälsade på henne när vi mötes på föräldramöten och i affären. När det ofattbara hände besökte jag henne. Minns det som igår med de tunga steg jag och Lovisa gick hem till henne. I mörkret. Det nybakade brödet som jag hade i min hand som jag bara ville slänga långt långt bort och att allt skulle vara som vanlig. Min rädsla. Lovisas sorg. Våra tårar. Jag sa inte ett ord. Bara grät.
Plötsligt känns det som om allt mitt stress inför julen inte är så viktig. Det blir liksom väl ändå. En trevlig stund blev det och jag hoppas att det blir många fler stunder och gokaffe!
Kram Anna
Den värsta sorgen.
SvaraRaderaDå behövs det vänner som dig Anna. Strongt att finnas där!
Varm kram
<3
SvaraRaderaGripande inlägg! Att våga finnas där för någon när det blåser motvind är starkt!
SvaraRaderaKram Anna
Jag tycker också det är viktigt. Det går aldrig att tänka sig in en sådan situtation men då hade jag säkert önskat att folk var sån åt mig.
SvaraRaderaKram Anna
Man behöver inte säga så mycket, bara att man är där och visar sitt stöd. Kram
SvaraRaderaPrecis, ibland hittar man inte orden. Och det känns gott att bara finnas till hands!
SvaraRaderaKram