"Nu är hösten här och luften är som glas
och jag räknar varje timme för du kommer väl tillbaks
Mörkret rasar över husen och imorgon blir det regn
Nu är hösten här men var är du min vän"
När dagarna blir kortare och mörkret tar över
När stearinljusen är fler än mjölkpaketen från Ica
När man tvingas att välja mellan att vara barfota eller att ha ett par sockar
När varje morgon är en undran om man behöver skrapa rutorna på bilen
När man inser att sommaren drog förbi mest som en ljummen vind
När man vet
Hösten
Löven
Frosten
Regnet
Träffade Lisa Nilsson i TV-soffan i morse. Hon väckte det inombords. Den där känslan om livet.
"Nu är livet här, jag borde hoppa på
Jag har inget att förlora men jag stannar här ändå
Jag har vant mig vid att vänta, jag kan vänta länge än
Nu är livet här men var är du min vän"
Hon skriver så vackert om årstiderna. Som om årstiderna är ens vän. Kanske är det så. Att man hittar guldkornen i årstiderna. Precis som man gör med de finaste vännerna man har.
Guldkornen
"Nu är vintern här och natten är så hård
Jag vill tänka på nåt’ annat men att glömma det är svårt
Jag kan inte längre se, det blåser snö i ögonen
Nu är vintern här men var är du min vän"
Det kanske är så det är. När vintern smyger sig på. När natten är hård. När mörkret skrämmer. När man kämpar att få ihop det tiden innan jul. Då kan en känsla av hopp vara välkommen
"Nu är våren här och vinden ligger på
Trottoarerna är smutsiga och gatorna är grå
och förlåt om jag är dyster, det ska nog bli bättre sen’
Nu är våren här men var är du min vän"
Och när vi kommit hit igen ska nog guldkornen vara mer synligare än tidigare. Livet börjar om igen. Det grönskar.Så mycket vi ska fylla ryggsäcken med. Så mycket att sortera. Ta vara på varandra och visa glädjen av att få vara tillsammans.
"Nu är sommarn’ här och fjärden ligger blå
Hela stan är tom och dammig, jag har ingenstans att gå
Det är tomflaskor i parken, ingenting i tidningen
Nu är sommarn’ här men var är du min vän"
K Ä R L E K