Jag hjärta våren

Livet. Att man bara kan vara så kär i livet. Att vara kär i livet är som att vara kär i en person. En sån där förälskelse då man bara kan tänka på en enda sak. Just nu är jag inne i en sån där kär-period då jag bara är kär i min familj, i mina vänner och i mitt liv.

Kärleken till sin familj finns där villkorslös och hejdlös. Man kan nästan älska ihjäl dem och sedan släpper de in andra brevid som man också tycker så himla mycket om. Som man alltid vill ska finnas där.

Kär är jag också i att planera. Jag planerar galet mycket och är det inte planering i jobbet så är det planering med resor eller något som har med vänner att göra. Jag skriver ner för att minnas och för att utveckla. Ibland kan det vara så kladdigt i min almanacka av små ledtrådar som så småningom ska bli verkliga händelserika ting!

Jag vill bli kär i våren. Men den verkar göra motstånd. Den är kall och blåsig och hotar med att komma med snö. Det säger jag också nej till och ger motstånd tillbaka! Jag vill ha värmande sol, små krokusar som säger Godmorgon! Jag vill höra en lastbil som sopar upp allt gammalt grus och jag vill se cyklande barn utmed trottoarerna där jag bor. 

"Visst gör det ont när knopparna brister" skrev Karin Boye om. Jag är nästan helt säker på att de flesta tolkar våren på det viset. Den kommer och den ger bakslag. Om och om igen. Ont gör det i skälen att gå ett steg fram och två bak. Egentligen vill man ju ta de de där stegen och de ska bara gå rakt fram!

Men jag vet. Vet att snart är den här och då är jag kär. I våren!

K Ä R L E K