När det bästa som finns kommer smygande...

Det känns som det är den gråaste av alla gråa dagar på året i dag. Men det finns ändå ett liten strimma av hopp när jag bläddrar i min fullklottrade almanacka. Tjugotredagar för att vara exakt. Tjugotre dagar tills man verkligen får säga att det är vår och vårmånad. Jag längtar till dagar med sol och fågelkvitter, precis som det var i lördags. När man struntar i att fönstren verkligen är vrålskitiga, rentvättskorgen svämmar över och garderoben verkligen behöver en home-make-over. Det är våren för mig! Bara sitta på altanen med en pläd, sola och dricka en kaffe. Kanske en vän kommer förbi och man skrattar åt lite av varje!

Det har nu gått trettiosex dagar, alltså en tredjedel av min utmaning att inte äta socker på hundra dagar. Jag kan egentligen inte förstå när jag säger det men jag är absolut inte sugen. Jag som varit värsta socker-råttan på Kinnasten! På fredagskvällen när resterande av familjen vill äta lite godis äter jag en Kesella Citrus. Den är galet god och den unnar jag mig mer än gärna.

Livet på gymmet går också vidare mot våren. Jag är evigt tacksam över att jag skrev in mig där i höstas. Jag tränade lite si så där i början men det tog fart riktigt ordentligt efter jul. Absolut inte som något nyårslöfte utan snarare ett löfte till mig själv att ALDRIG mer ha såna blodsockervärden på morgonen.

Jag drar mitt kort nästan varje dag. Har bestämt att en dag i veckan ska kroppen få vila. För det mesta tränar jag en timma effektiv tid. Varje onsdag blir det 2 timmar eftersom jag kombinerar Body-toning med cross-trainern. Jag har problem med min fot sedan i julas. Vet inte vad det är men det blev så satans ont efter ett långpass på löpbandet med nya skor. Felbelastade den kanske. Därför tränar jag ingenting på löpbandet just nu. Det funkar med cross-trainern också om man lägger på bra motstånd.

Kul är också att jag fått med mig ett gäng kompisar. Det ger mig styrka och glädje. Finns alltid någon som vill hänga på!

Lite kul för vi alla var lite så där, innan vi köpte träningskort, att man känner sig malplacerad. Alla dessa biffiga människor som driver omkring. Jag har helt ändrat uppfattning. Visst finns det biffar men de håller sig med varandra och det finns de som tittar mer i spegeln än på redskapen, det finns de som håller in magen och det finns de som låter allt hänga fritt ;)

Numera känner jag mig ganska så bekväm i mina träningskläder. Jag svettas och jag tränar och jag vet att det är ingen mer än jag som bryr mig. Alla har nog med sitt oavsett speglar, frisyrer, hållningar eller ålder!

Så kanske vi ses där!

K Ä R L E K